”Jonosfär, den del av en himlakropps övre atmosfär som joniseras av strÃ¥lning frÃ¥n rymden och därför utgörs av ett plasma. Jonosfärer kännetecknas därför av hög elektrontäthet och därav följande hög elektrisk ledningsförmÃ¥ga. Jonosfären pÃ¥verkar därför utbredningen av radiovÃ¥gor och möjliggör lÃ¥ngväga radiotrafik pÃ¥ kortvÃ¥g mellan omrÃ¥den pÃ¥ olika sidor av jorden.
Jordens jonosfär sträcker sig uppåt från en höjd omkring 80 km över jordytan. Uppåt övergår den gradvis i magnetosfären utan tydlig gräns: oftast sägs den sluta någonstans mellan 500 km och 2000 km över markytan. Många satellitbanor går inom jonosfären, exempelvis Internationella rymdstationen som ligger på 300 till 400 km höjd.
Jonosfärens plasma bildas alltsÃ¥ genom jonisation av luftens neutrala gaser. Men plasmat förloras ocksÃ¥ genom sÃ¥ kallad rekombination, varvid joner och elektroner slÃ¥r ihop sig igen och Ã¥ter bildar neutrala atomer och molekyler. Elektrontätheten, alltsÃ¥ hur mycket plasma det finns pÃ¥ en viss höjd, beror därför av tre faktorer: tillgÃ¥ngen pÃ¥ neutrala partiklar att jonisera (alltsÃ¥ atmosfärens täthet pÃ¥ denna höjd), tillgÃ¥ngen pÃ¥ joniserande strÃ¥lning, och hur snabbt joner och elektroner rekombinerar. Neutralatmosfärens täthet avtar med höjden, medan intensiteten av joniserande strÃ¥lning istället ökar. Rekombinationen beror pÃ¥ vilka gaser som finns och förlöper därför olika snabbt pÃ¥ olika höjd, pÃ¥ grund av att de översta atmosfärlagrens sammansättning (alltsÃ¥ vilka gaser luften bestÃ¥r av) varierar med höjden. Resultatet av allt detta är att det bildas flera jonosfärlager eller jonosfärskikt, de s.k. Kennelly-Heaviside-skikten, vilka nedifrÃ¥n och upp brukar betecknas med bokstäverna D, E och F. Se bild nedan:”
